22/5-15: Klockan 03:20

Förlåt om det jag är påväg att skriva blir för personligt. Eller för mesigt. Eller för djupt. Förlåt för mina tankar och för att jag väljer att dela med mig. Förlåt, bara förlåt.
 
Att i natt, av alla nätter som varit. I natt känns det bara så himla tungt. Tungt i bröstet, tungt på axlarna, tungt i hjärtat och tungt i själen. I natt är jag känslig och jag känner mig liten, som ingenting. I natt kom alla känslor på en gång. Saker som jag trodde att jag hade släppt, alltihopa kommer tillbaka i natt. Människor som jag trodde det inte var möjligt att tänka på något mer än vad jag redan gjort, allihopa kommer tillbaka i natt. Varför gör jag fel? Vad gör jag ens för fel? Du gör ingenting fel, säger dom. Men varför känns det fel? Fel, fel, fel, Felicia. Det är jobbigt att andas, jag har tagit min astmamedicin som jag inte rört på ett helt år. När jag tar ett djupt andetag är det något som sätter stopp. När jag vill skrika är det något som sätter stopp. När jag vill gråta floder är det något som sätter stopp. Jag känner mig skyldig till saker som händer. Det känns som att det står skrivet i pannan på mig. Människor slutar prata med mig? Skyldig. Skyldig. Skyldig. Ligga vaken klockan tre på natten? Skyll dig själv. Mår dåligt? Skyll dig själv. Jag låter mig själv ta skulden för att jag inte har mage till att lägga över den på någon annan. Även fast jag innerst inne vet vad som är rätt och vad som är fel. Men jag kan inte, jag bara kan inte.
 
I natt är det jobbigt. Men i morgon kommer jag skratta åt detta. Jag kommer säkert ta bort inlägget och nästan skämmas över vad jag skrivit. Samtidigt är det dags för mig att förstå; det är inte pinsamt att må dåligt. Alla mår dåligt ibland, korta stunder som långa stunder. Alla har vi olika anledningar till varför. Ingen kan döma, för ingen vet hur man påverkas och hur man känner inombords. Folk kanske har varit med om liknande. Men alla känner inte likadant. För vissa känns det som hela världen och för andra känns det inte alls. Vi hanterar våra situationer på olika sätt. Några väljer att gråta och vara ensamma, medans andra försöker hålla sig så upptagna som möjligt med vänner, roliga kvällar och skratt för att inte tänka på det där som tynger en. Ingen kan säga vad som är rätt och vad som är fel. För det som är rätt för dig, kan vara fel för någon annan. Och tvärtom. 
 
Men nu är det dags för mig att sluta. Jag måste sova. Ber om ursäkt över att bloggen blivit lite deppig de senaste dagarna. Jag kommer tillbaka på min vanliga bana snart. Kram och godnatt.





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-post: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:


Hejsan på er! Jag heter Felicia Forsgård och är en helt vanlig tjej på 17 år, född 98. Jag är bosatt i Storvreta som ligger några minuter utanför Sveriges fjärde största stad.. Uppsala! Här bor jag med båda mina föräldrar, min storasyster och två katter. Just nu går jag hotell&turism - linjen på Ekebygymnasiet här i Uppsala! På bloggen skriver jag mest om min vardag, lägger upp bilder och tipsar om musik. Har ni några frågor eller funderingar så är det frittfram att kommentera! ღ KONTAKT: liisa_98@hotmail.com
RSS 2.0