21/3-14: Overthinking: Besvikelse

Besvikelse. Besvikelse kan nog vara det allra värsta man kan känna. Känslan kan komma i alla olika former. Besvikelse kan vara när du förlorar en match och du tycker att det gick jättedåligt för dig, fast du var jättetaggad innan. Besvikelse kan vara när du såg fram emot någonting som varit planerat i flera månader och sedan ställs det in. Besvikelse kan vara när du tycker om någon så mycket att det gör ont men sedan så är känslorna inte besvarade. Besvikelse kan vara nästan allt. Det måste inte vara någonting jättestort men inom dig känns det så jävla mycket. Oftast blir man besviken men man sätter på det där leendet ändå för att inte visa sig patetisk för att man faktiskt blev besviken av att just den där killen inte kommer att komma på festen du såg fram emot. Eller när du ser någon kalla din bästavän för sin bästavän. Besvikelse är ett sånt brett 'tema'. Den här känslan har alla uppelvt, det är jag helt säker på. Kanske inte bebisar som precis kommmit till världen men vi andra. Du som läser detta, du har blivit besviken någongång.
 
Den här känslan är någonting jag upplevt flera gånger. Speciellt under det senaste året, december 2013 tills nu och så vidare. Det är ingenting som varar i bara några sekunder alltid, det kan sitta kvar i bröstet eller i magen en lång tid. Man kan bara ställa sig frågan "Varför?". Varför lämnade han mig när jag behövde honom som mest? Varför kunde jag inte ha gjort någonting annorlunda? Varför lät jag mig själv hamna i den här situationen? Varför lät jag vissa människor komma så nära mig? Varför, varför, varför? Ibland undrar jag om någon någonsin såg hur allting egentligen var men de lät bli att berätta för att inte såra mig. Tyckte folk att jag lät löjlig när jag berättade om hur glad jag var för att de på något sätt visste? Grejen är den att man själv inte ser. Man ser inte vad som sårar en, vad som kommer att såra en. Man är helt enkelt för upptagen med att vara sådär överlycklig och tänka att ingenting kan bli bättre. Börjar man göra det.. då blir det sämre, iallafall för mig. Jag har inte råd med att tänka 'ingenting kan bli bättre än den här stunden'. Varje gång jag gör/har gjort det så har det bara gått neråt. 

Ibland önskar jag att jag inte varit så blind. Allting som händer i ditt liv har en betydelse men ibland undrar man bara varför det ska vara nödvändigt att bli sårad och besviken flera gånger om. Som om inte en gång var nog? Vissa bestämmer sig för att släppa taget eller ignorera känslan. Men jag? Jag känner ingenting annat än besvikelse, mest mot mig själv. Ibland känns det som att känslan går runt i blodet. Jag är medveten om att allting kommer att bli bra, allting kommer att fixa sig, bara man ger det tid. Fast ibland låter man känslan vinna över sig själv och man kan inte göra någonting annat än att bryta ihop, gå sönder i tusen bitar när man precis nästan var klar med att lägga det där supersvåra pusslet och helt plötsligt måste man börja om på ruta ett. Vilken bit hör ihop med vilken? Livet är en läxa, en berg&dal-bana. Jag får helt enkelt lära mig att hänga med, för jag vet återigen att allting kommer att bli bra, allting kommer att ordna sig. Men om det har hållt på i över ett år.. Vad stoppar det ifrån att hålla på i ett år till? Och där är vi inne på en ny känslan: Oro.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0