Förra veckan tog jag beslutet att det inte blir någon mer innebandy för min del. Efter cirka 6 - 7 år så är det dags för mig att sluta. Det har varit flera år utav glädje och tårar men mest glädje. Laget är hur underbart som helst, tycker verkligen om tjejerna! Under de här åren har jag fått en massa vänner, upptäckt att jag har ansträngningsastma osv. Men dom positiva sakerna överväger dom negativa, självklart. 

 

Varför? Jo, i slutet av förra säsongen så kände jag aldrig någon ork till att åka ner på träningarna. Jag brukade oftast bli på världens dåligaste humör varje gång jag eller någon i familjen tvingade ner mig till hallen. Man kan väl på något sätt säga att jag hade gett upp. Jag såg inte det roliga i sporten längre. Jag såg bara träning, träning, träning. När någonting på träningarna gick dåligt så tog det på mitt självförtroende och efter vissa träningar åkte jag hem och grät för att det gått rent åt helvete. Och som sagt så känner jag att sporten inte ger mig någon glädje längre. SJÄLVKLART så ger laget mig glädje men det ska ju vara kul att spela också. Dessutom tar skolan just nu upp all min energi och jag vet att det kommer bli mer och mer i skolan senare.

 

Nu får jag åka och heja på tjejerna istället. Önskar dom all lycka till! ♡